Kråka

Kråkan är en viktig predator i fågelsamhället vid Kvismaren. Därför har det hela tiden varit värdefullt att ha kunskap om populationens storlek. Fokus sattes starkt på kråkan i samband med kvicksilverförgiftningarna på 1960-talet. En inventering 1964 visade att det bara fanns nio par i ett cirka 5 000 hektar stort inventeringsområde omkring Kvismarsjöarna. Därefter har det varit en stark ökning med stabilisering de senaste åren.

Populationsutveckling 1964–2010

De fyra första inventeringsåren låg den häckande populationen på cirka tio par. Åren 1968–69 fördubblades populationen som en följd av kvicksilverförbudet 1966. Ökningen fortsatte till ungefär 40 par och sedan har kråk­populationen legat kvar på ungefär denna nivå. Av paren fanns då åtta till tio omkring Östra K­vismaren, alltså det antal Erik Rosenberg tidigare hade nämnt (10). År 2005 registrerades bara 35 par, men troligen gjorde naturvårdsarbeten i Västra och delvis Östra Kvismaren vintern och våren 2004–2005 att några par berövades sina ordinarie häckningsdungar. Fältsäsongen 2010 gjordes den senaste kråkinventeringen. Antalet kråkpar hade nu minskat till 30, men i gengäld hade fem par korpar nyligen etablerat sig i undersökningsområdet.

Predationsstudier

En kråkpopulation består av häckande par och dessutom av icke häckande flock­kråkor. År 1979 studerades kråkornas näringsval närmare. Dels fanns 49 par häckande kråkor, dels två kråkflockar, som höll till norr om Husön respektive vid Fiskingebron. I början av häckningssäsongen (17 maj) innehöll flockarna tillsammans 28 kråkor och mot slutet (23 juni) cirka 100 fåglar. En del individer, som misslyckats med häckningen, hade då troligen anslutit, men också icke häckande kråkor från andra mindre flockar i omgivningen. Två skrattmås- och två tofsvipkolonier följdes dagligen med avseende på kråkans predation. Den första skrattmåskolonin var på 15–20 par och låg i ett vinterslaget vassfält i Fågelsjön. När årets vass började komma upp, kunde kråkorn­a i skydd av denna komma åt bona. Den 20 maj övergavs därför boplatsen och måsarna flyttade över till en mindre, öppen vassholme i Källviken. I den nu koncentrerade kolonin med cirka 20 par hade kråkorna svårare att komma åt, och här blev ett tiotal ungar flygfärdiga. De kråkor som var skyldiga till predationen på skrattmås var revirkråkorna i närheten.

I tofsvipkolonierna som vardera bestod av mellan fem och tio par kunde inte några äggstölder konstateras. Viporna lade ner stor energi på att hålla koloniområdena kråkfria. Våren 1979 var relativt varm och fuktig, vilket gav kråkorna goda näringsförhållanden. Flockkråkorna noterades mest gå och plocka i markens ytlager. De åt förmodligen frön, groddar, mollusker, maskar och såväl fullt utvecklade insekter som deras larver.

En intressant fråga är om man kan minska kråkornas predation på något sätt. Svaret måste bli att detta är mycket svårt. Om de värsta äggrövarna – häckkråkorna – skjuts, kommer deras revir snabbt att tas över av ett nytt par från flockkråkorna, eller så kommer en flock att etablera sig i reviret. Våra studier visar att jägarnas kampanjer mot kråkorna på våren sannolikt har ingen eller mycket begränsad effekt mot bakgrund av kråkans uppdelning på revirkråkor och flockkråkor. De senare fungerar som en rekryteringssreserv.

Häckningsbiologi

Olika analyser har gjorts för att utreda vad som har betydelse för kråkans häckningsresultat. I en studie 1973 undersöktes om antalet lagda ägg påverkades av avståndet mellan bona. Det visade sig att om det fanns två eller tre andra bon inom 600 meter, så sjönk äggkullstorleken med 0,6 ägg jämfört med bon utan näraliggande främmande bon. Orsaken till detta har undersökts av andra forskare som visat att kråkorna stjäl ägg från grannarna om de har bon för nära varandra. Man kan säga att detta beteende är ett sätt att reglera revirtätheten. Internpredationen förklarar kråkornas preferens för att lägga boet i mindre dungar eller enstaka träd omgivna av öppen mark. Genom att placera boet så kan de vid födosök bättre hålla uppsikt, och båda makarna kan skynda till om främmande kråkor närmar sig boet.

År 1977 gjordes en analys där bon intill eller ute i de gamla sjöbottnarna jämfördes med bon omgivna av ren åkermark. Det visade sig att i bona intill sjöarna kläcktes äggen ungefär en vecka senare än hos paren ute på åkrarna. Ungarna intill sjöarna vägde mer än de ute i åkermarken vid samma ålder, och ungkullarna vid sjön var också något större. Uppenbart var födotillgången, även om den blev tillgänglig något senare på våren, bättre i de kråkrevir som låg i eller intill sjöarna.